Tillbaka till Lützen
Än så länge skiner solen. Det har varit tal om regn, men än är det torrt. En lätt medvind ger oss skjuts när vi kommer cyklande över slätten. Vi kommer österifrån, från Leipzig. Det är tidig sommar, närmare bestämt den sjätte juni. Om några månader kommer Leipzig vara en enda folkfest när man firar minnet av de omvälvande händelserna för 20 år sedan då modiga människor lämnade TV-soffan, id-handlingarna och säkerheten hemma och gav sig ut på stadens bredaste gator för att kräva förändring. Sedan dess har Leipzig epitetet Hjältarnas stad. Här skallade 1989 ropen ”Det är vi som är folket” trots hot om militäringripande.
I Hjältarnas stad dricker man ett öl som som stoltserar med en annan hjälte på etiketten. Det är en man med stor näsa och pipskägg. Gustav II Adolf heter han. Denna lördag den sjätte juni 2009 när en lätt vind stryker över åkrar och ängar gör vi en paus just vid den plats där hjältekungen utkämpade sitt sista slag, den där gången för knappt 377 år sedan.
När vi närmar oss minnesplatsen med sitt faluröda museum berättar jag för de andra i gruppen att man idag firar Sveriges nationaldag i mitt hemland. Någon sträcker fram en hand för att gratulera, men jag avböjer. Inte mycket att fira med Vattenfall med i båten, förklarar jag. Man nickar, man förstår, man är upplyst.
Vattenfall tillhör svenska staten. Det är just på grund av Vattenfall och dess gelikar som jag och de andra Greenpeace-medlemmarna trampar fram över den östtyska landsbygden denna dag. Vi ska delta i en protestaktion som kommer att utgå från Lützen. Vi kommer att cykla genom Röcken, Rippach, Großgöhren, Kleingöhren, Stößwitz, Sössen, Kreischau, Pobles, Muschwitz, Starsiedel, Kaja och Meuchen – genom alla dessa byar som brunkolsföretaget MIBRAG tänker gräva upp. Det utvunna kolet ska sedan brännas upp i ett kraftverk, troligtvis drivet av Vattenfall.
För det är så man brukar göra. Senast var det en by söder om Leipzig som försvann. Den hette Heuersdorf och hade anor och en kyrka från 1300-talet. MIBRAG grävde, Vattenfall brände. Men även utan Vattenfall har man sedan länge utvunnit och bränt kol i Leipzigs omgivningar. Där en gång uråldriga skogar, bördiga åkrar och idylliska byar stått har grävskoporna årtionde efter årtionde rullat in. 69 byar i den här delen av Tyskland har varit tvungna att ge vika för större intressen än de privata. Folk har fått flytta, kyrkor har sprängts och tusentals människors Heimat (hembygd) har uppslukats av jorden.
I Heuersdorf klarade sig kyrkan. MIBRAG bekostade för några år sedan dess förflyttning till en närliggande stad och klappade sig själv på axeln över sin storsinthet.
Efter att Leipzig blivit Hjältarnas stad och Berlin-muren fallit 1989 ställdes brunkolsutvinningen i det forna DDR till stor del in. De gamla metoderna levde plötsligt inte upp till de nya miljölagarna. Av ett dussintal östtyska kolföretag blev det bara två kvar: Mitteldeutsche Braunkohle AG: MIBRAG och Lausitzer Braunkole AG: LAUBAG. Det senare håller till i Lausitz och uppmärksammades en del i svenska medier förra året. Även i Lausitz är det Vattenfall som ligger bakom och gör pengar på brunkolsutvinningen.
Att man inte helt lade ner verksamheten i östra Tyskland i början av nittiotalet var av arbetsmarknadsskäl. Återföreningen hade redan slagit hårt mot ekonomin i det gamla Östtyskland. Västtyska företag hade tagit till vana att köpa upp sina konkurrenter i öst bara för att sedan lägga ner dem så fort som möjligt.
Men trots nedskärningarna i öst är Tyskland idag världens främsta brunkolsproducent. Gentemot protesterande församlingar åberopar man den tyska berglagen som ger tyska staten oinskränkt rätt till alla fyndigheter under marknivån. (Till och med jordvärmen!) I paragraf 48 i nämnda lag står det dock att staten inte ska ha rätt att fördriva markägarna om brunkolsutvinningen inte kan anses vara i enlighet med det allmännas väl. Man kan inte låta bli att fråga: Är klimatförändringarna i enlighet med det allmännas väl?
På torget i Lützen står vi och väntar på att få cykla iväg. Vi är ett åttiotal personer. Proteströrelsens initiativtagare har tagit till orda. Han påminner om att det bara är De Gröna som sagt sig vilja ändra på berglagen och ber oss andra hålla detta i minnet dagen därpå då det är kommunalval. Och så bär det av. Vi cyklar genom byar och över ängar. Vid vägrenen växer vallmo och prästkrage. Vi passerar gamla korsvirkeslador och moderna enfamiljshus. En bit bort snurrar ett vindkraftverk. Vi skakar på huvudet vid tanken på att allt det här ska bort. Riktigt när vet ingen. Än skiner solen.
Några timmar senare kommer vi igenom den sista byn på vår färd: Meuchen. Det har börjat dugga, men jag stannar ändå till för att fotografera kyrkan. Då ropar en medelålders kvinna till mig att det var där som Gustav II Adolf låg på lit de parade. Minnet av svenskkungen lever i de här trakterna.
Så blir det måhända Vattenfall som flyttar på kyrkan i Meuchen? Undrar jag.